R.I.P

Usch, usch, usch. Vem hade kunnat ana vad den här dagen skulle föra med sig när man klev ur sängen imorse?
Min sambos chef, tillika arbetspartner och kompis körde idag ihjäl sig på väg hem från en arbetsresa. Blott två timmar från stan kraschade han rakt in i en stillastående lastbil som var på väg att svänga av vägen. De sade att han måste dött ögonblickligen, kraschen var total och det tog flera timmar att få ut kroppen ur bilen. Men vad är då ögonblickligen? En bråkdel av en sekund kan ju för en människa kännas som en evighet likaväl som det kan vara en obetydligt liten tid som inte är att räkna med.
Min sambo pratade med honom i telefon när olyckan hände. Det var dåligt väder, blåsigt, snöigt och halvdålig sikt. Hur bra det var att han pratade i telefon medan han körde kan ju debatteras, till hans försvar kan nämnas att han använde öronsnäcka. Samtalet avslutades med att min sambo hör honom skrika: Shit, nu är det kört! Sedan bryts samtalet.
Hur mycket hinner en människa tänka den eller de där sista sekundrarna? Hinner man uppfatta att man kommer att dö eller lever man kvar i naiviteten att det här kommer att ordna sig? Jag hoppas att det är så. Jag hoppas att han in i den allra allra sista bråkdelen av en sekund hoppades att det skulle gå bra och att han inte hann känna någon smärta, oro eller ledsamhet.

Jag tänker på hans anhöriga, hans fru och hans fem barn. Jag tänker på hans föräldrar och hans syskon och alla vänner han hade runt sig. Jag tänker på de gånger vi träffades, vilken generös, spontan och frikostig människa han var. Jag tänker på hur mycket han betytt för min sambo.
Jag tänker på vilken förlust det är för oss alla. Till en himla fin människa, du kommer att saknas oss.
Rest in peace Larsa